Det är något väldigt speciellt med att flytta. För snart två år sedan gick vårt flyttlass hit upp till Safjället. Hemmet där vi bott när vi gifte oss, där barnen lärt sig gå och där vi levt nästan alla våra år ihop var sålt, tömt på innehåll och städat. Väldigt vemodigt, med dags att röra sig mot nya äventyr. När vi köpte vårt nuvarande hem var det vinter. I Göteborg är vi inte bortskämda med snö, men just vintern 2006 var det väldigt vitt överallt. Vi hade ingen aning om vad som fanns under drivorna när vi skrev under köpekontraktet i mars samma år. Vi frågade säljaren om det fanns fruktträd på tomten, men nej, fast några vinbärsbuskar, och krusbär i alla fall. Spännande…
I juli flyttade vi in, då var snön borta och trädgården stod grönskande och stadig med skogen som fond. Ack så vackert. Men ändå blir man lite valhänt – hur förvalta eller skapa någonting av allt detta? Med i flyttlasset fanns förstås en massa plantor, sticklingar och avläggare från vår gamla radhustomt och andra trädgårdar (man måste ju ha något att börja med så att man känner sig som hemma). T o m ett litet körsbärsträd ingick i flytten – det hade yngsta dottern C fått när hon föddes och behövde komma med förstås.
Sommaren var varm och rätt panikartat grävdes sparrisplantor, rosor och klematis ner i jorden varhelst det fanns plats. (Allt utom trädet har jag numera flyttat – upptäckte snart att de där första placeringarna inte alls fungerade så bra.) Men det tar lång tid att känna sig hemma, först nu när jag upplever årstiderna för andra gången känner jag tryggheten i igenkännandet. Det är också något visst i att vårda växter som någon annan långt före mig har planterat. Jag skänker en tacksamhetens tanke åt den som en gång i tiden placerade en hög bamburugge intill en skir syrenhortensia – det hade jag aldrig kommit på själv! Och det är ett underbart skådespel att se bergenian och ormroten blomma sida vid sida längs bergsslänten.
